Igår sa jag hur det kändes.

Igår var det kulturnatt i Stockholm. Det var ett roligt sätt att umgås, vi hann med både musik och två museer.
Några ville se tekniska museet,  det var någon typ av datapels- eller tv-spelstema. Det fanns annat att titta på också. Och så var Postorkestern där och spelade tv-spelsmusik, mäktigt, vackert och häftigt.
På min brors begravning spelade kantorn tv-spelsmusik. Bror hade önskat det. Kantorn var fantastisk, tog till sig önskemålet och gjorde något väldigt bra av det. Det är ju väldigt vackra stycken ofta.
Särskilt när man är trött, som man gärna är sent på kvällen en kulturnatt, så är det ju lätt att känslor blir större än de skulle vara annars. Inget fel med det. Men de där tillfällena är det lätt att känna sig en aning ensam och önska att det gick att säga rakt ut att man saknar någon. Slippa sitta och låssas som ingenting.
Igår gjorde jag det. Lutade mig mot Linda som satt bredvid och berättade att musiken påminde om begravningen, att det framkallade känslor därifrån. Det behövdes inte så mycket mer. Man borde säga vad man tänker oftare, även när det inte är jätteglada saker. Människor omkring tål ofta mer än man tror.

I dont like being alone. But I guess I need it.

I was in Karlskrona this weekend. It is truely a lovely town, thought this weeks weather was one of the coolest, windiest that I remember.
We did a good job, me and a couple of friends, packing a whole apartment into a car and cleaning it for someone else to move in. And I had a great time, chatting with them and eating, watching Melodifestivalen in the evening. I was happy.

Even though, I am tired today. And after resently being in Karlskrona, I also think about @eccemarco, a very wise person that I was not able to meet this time. Today, feeling exhausted on my way home, I think about what he told me about extroverts and introverts. I once again recognize myself as an introvert person.

It is not about being social or not. Both types can be very social. But it is about were you charge your energy. Is it while being by yourself or while being with others? If I feel that I am an introvert person, I should not stress myself to always be with others, I also need to listen to my needs of being alone sometimes.

Today I feel tired deep inside, a lack of energy. It is okay. But I have also learned that this feeling could predict a down-period in terms of happiness if I dont take my time to rest. Not that I don’t get happiness from being with my friends. I felt a deep joy while just sitting, being yourself, no need to be in a specific way or say something special, interesting or fun. But I do need to be alone sometimes to.

This is a buisy week. Right now I struggle to chose away things, to realize that I can not find the time or energy to do everything that seems fun. I know how I will feel if I try to do more than I should. A couple of years ago I was able to do a lot more than today. I feel like someone who has once smashed the head to a wall, it takes a lot less to feel stressed and unwell afterwards. The body is quick to tell when I am to hard on it.

Marco, I’m not as good at expressing myself in English as you are, but anyway, thank you for teaching me a whole lot about life. We should talk soon.

(Actuallt, this is not why I love talking to Marco. The wise part is, for example, the question ”Maria, does that sound true to you?”, that he asks after listening to me telling something, anything. People are full of bullshit, myself included. Thats why he first asks me, ”Maria, how are you feeling today?” and then, after listening to my nonsense, ask again: ”So, how are you really feeling today?”.

That, and the helmet-conversations. The rest of you, do you sometimes have long conversations that, while talking, you feel the need to put a mental helmet or safety belt on because it shakes your mental pictures of the world and make you feel unsafe and dissy? Well, otherwise you should try it. Its scary and cool. )

Jag har blivit en av de felfria.

”Jag är så jävla less på att alla människor ska va så förbannat normala och felfria och lyckliga hela jävla tiden. Så less på att förhålla mig till det. Orkar ni bry er om att jag inte kan andas för att panik och sånt skit har kramat ihop hela kroppen till ett litet krampknyte? Att jag inte kan stå upp? Ja, det kanske ni orkar, men vad fan spelar det för roll ändå. Det är ju inte som att det går att ändra på direkt.”

Nä, det skrev jag inte. För vad spelar det för roll? Det är ju inte som att någon kan rädda mig från det där svarta hålet ändå, liksom.

Dessutom vet jag ju att andra också har det dåligt ibland. Det bara syns inte. Och jag ska väl inte säga nåt, jag är ju en av alla dem som går och låssas att allt är bra.

Vardagshjälte.

I söndags frågade min fina vän Fredrik, på ett helt vardagligt sätt, om jag ville komma på middag på onsdagen. Jag har bott borta i massor av månader och vi har inte setts på länge, så självklart ville jag det.

Inte förrän idag slog det mig att han frågade samma sak förra året, vid precis samma tid. Jag sa ja då också, och vi åt en vardagsmysig middag hemma hos honom just det här dagen, pratade om vardagsfina saker och hade det bra.

Men det var inte förrän idag som jag själv tänkte på vilken dag det är.

Fredrik är en hjälte som kommer ihåg, till och med vet bättre än jag själv, vilken dag som var min fina lillebrors födelsedag. Vilken dag som jag kanske kan behöva lite extra stöd och någon som tittar till mig. Han ser till att vara ute i god tid och se till att jag får sällskap och mat just den här dagen. Vad gjorde man utan sådana?

Ni vet hur mycket man hinner tänka på en kvart. (Att våga prata om självmorden).

Efter att ha skjutit upp det många dagar så tog jag till slut och lyssnade på Hanna Hellquists vinterprat. Hon berättar om sommaren 2009, när hon hittade sin pappa efter att han tagit sitt liv.

Hon berättar om hur hon hittade honom, och hur hon skrek och skrek och skrek. Och om hur livet byttes i ett undantagstillstånd. Det finns mycket i det hon säger som jag känner igen, och mycket som jag inte känner igen.

Sommaren 2010 hittade jag min bror efter att han hade tagit sitt liv. Det var en fredag.

Avslut, avsked, avtramp.

Hur man än gör så tycks tiden alltid gå i ett så konstigt tempo inför ett avslut. Man tycker att det finns massor av tid, det är många veckor kvar och ännu inte dags att fundera på avsked. Men sedan gör tiden ett jätteryck, och de där veckorna som man skulle hinna göra allting på liksom slukas upp.

Karlskrona igår kväll

Den här helgen var den sista i Karlskrona. Två veckor kvar att jobba, men nästa helg åker jag upp och efter det är det dags att flytta. Den senaste tiden har varit känslosam. Karlskrona har visat sig från sin bästa sida den här helgen. Det var fint av hen, det känns ju bäst när man skiljs åt att komma ihåg varandras bästa sidor. Men det gör det ju inte lättare.

De senaste veckorna har jag knappt varit hemma alls. Hunnit med att mysa i soffan med mina rumskompisar här litegrann, men mest hängt hemma hos Frank. Lagat mat, druckit glögg, kollat på fåniga youtubeklipp. Eller druckit en öl någonstans, lyssnat på musik, sett en julmarknad. Som att försöka ta igen all den tid vi inte kommer få tillsammans sen, redan i förskott.

 Julmarknad med ljusfestival

Det blir ett väldigt enkelt liv. Gå till jobbet, göra roliga saker. Sluta jobbet, gå direkt hem till någon, laga mat, hänga i en soffa till läggdags. Och sedan samma sak igen. Och igen. Det skulle inte fungera i längden. Men det är mysigt att hänga här i en mysbubbla så länge som det går.

Jag kommer att sakna att ha så nära till allt. Kunna ringa och säga ’kom över och ät med oss istället’, och sedan vara samlade på tre minuter. Slippa försöka organisera tiden för att hinna både förbi mataffären och med tåget. Slippa restiden, vart man än ska minst fyrtiofem minuter.

Och jag kommer att sakna att bo såhär, att alltid ha någon annan till hands. Kunna slöstirra på tv tillsammans, komma hem till ett hem där det händer saker, det doftar gott av matlagning och att få höra hur alla andras dag har varit.

Kökshäng.

Mest är det ju människorna som blir saknade. Alla de där som börjat betyda en hel del. Och så de där som jag fått särskilt mycket hjälp av när allt var jobbigt, som har vågat lyssna och prata om saker som är obekväma också.

Det känns som att en liten del av mig slits bort och blir kvar här. Det gör en smula ont.

Mer musik. Jag vågar jag vågar!

Igår kväll spelade jag på Musik i Blekinges jazzjam. För andra gången. Förra gången var jag bara livrädd. Det här gången var jag också rädd, men hade åtminstone tillräckligt med närvaro för att tänka lite mer på vad jag gjorde, och inte bara på att massor av människor lyssnade. Det kändes som ett framsteg.

Det var skoj i alla fall. De är så himla snälla där, allihop.

Det börjar närma sig att flytta hem till 08-området igen, och jag går igenom en slags sorgeprocess i att ta farväl av allt/alla jag tycker om. Det här sammanhanget är ett sånt. Väldigt uppmuntrande, genomsnälla människor, samtidigt som allihop är fantastiskt duktiga.

Att gömma sig under täcket. Eller inte gömma sig.

Jag lyssnade på en föreläsning häromdagen. Om sorg, sorgeprocess och sorgbearbetning. Det sas mycket bra och kloka saker. Bland annat pratades det om hur viktigt det är att omgivningen vågar låta bli att rygga bakåt, vågar möta den som har sorg och vågar lyssna. Som vanligt pratade vi om att det inte är så viktigt att säga något klokt eller göra något särskilt, utan att vara tyst, lyssna och kanske fråga hur det är en extra gång är det som gör skillnad. Och om att kramas.

Men det som jag bar med mig därifrån var en insikt om mitt eget beteende.

Det finns många saker som människor tar till när livet är jobbigt och man inte orkar mer. Äter stora mängder mat eller choklad, dricker alkohol, tar mediciner, shoppar, har sex, tränar, arbetar eller gör något annat för att döva känslan. En hel lista på olika bortträngningsbeteenden fick vi ta del av, mer eller mindre osunda, och många i salen mumlade instämmande och igenkännande. Jag också, jag hade nog testat hälften. Men sådana beteenden rår ju inte på kärnan till känslan. De dövar tillfälligt. Det känns bättre ett tag. Men när man kommer hem med det man shoppat och ställer ner påsarna på golvet så känns det inte lika bra längre.

De flesta sådana bortträngningsbeteenden har jag lärt mig känna igen och insett att de inte hjälper. Den nya insikten var att isolering också är ett av dessa beteenden. Och isolering är något som jag fortfarande kan ta till när det känns för jobbigt. Det är som ett behov, ett sug. Kroppen lurar huvudet och övertygar om att om jag bara får låsa in mig och komma bort från världen, om jag slapp prata med någon på några timmar, några dagar, då skulle allt kännas bättre. Det hör förstås ihop med att sorgen ger en så stor trötthet, så mycket energitapp. Det är lätt att tro att man skulle må bättre om man slapp världen en stund.

Det fungerar inte.

Det känns bättre för stunden. Men man blir inte piggare, får inte mer energi. Orkar inte mer nästa dag. Snarare blir suget efter isolering värre.

Jag ska försöka undvika att dras med i isoleringen i fortsättningen. Det finns saker som jag fortfarande behöver arbeta med, jobbiga minnen och ledsamma känslor. Men att stirra i väggen är inte en utväg.

 

(Uppgången har kommit när jag vågat prata med och lita på människor. Det finns underbara människor här i den här staden där jag bor. Att umgås med dem, mycket mycket, var det som gjorde skillnad. Det var det som gjorde att jag orkar saker nu och att jag är glad igen.)

Jag önskar att du var med.

Jag undrade idag om du ångrar dig. Om du nu finns någonstans och ser oss andra, om du kan se eller veta allt fint och roligt som händer på jorden, om du då önskar att du fick vara med.
Jag önskar att du var med.

All of me, why not take all of me…

Om man ska göra något som man inte vågar så ska man göra det på en plats där inte så många känner en, va?

Igår gjorde jag något som jag nog aldrig trodde att jag skulle göra. Spelade inför folk. Rätt många dessutom! Typ trettio personer. Sjukt läskigt var det. Men jag gjorde det ändå.

Gick det bra? Det beror på vad man menar med bra. Fingrarna skakade, jag missade att ta toner och det lät förmodligen rätt tveksamt. Men jag lyckades fokusera på vad som blev rätt och inte vad som blev fel, och kom ut rätt på slutet ändå. Det kändes som en seger i sig.

De som kompade var jättesnälla och stöttande. De tog det lugnt och var väldigt väldigt stabila, de försökte inte vänta in mig utan litade på att jag hittade in igen på rätt ställe vilket gjorde det mycket lättare.

Ingen världsomvälvande debut kanske, men jag är nöjd. Idag var jag tillbaka till min klarinettlärare, han berömde mig för mitt ”courage”.

Nu ska jag bara öva så det låter bra nästa gång.

Tack Kristoffer för bilden och för det moraliska stödet! =)

Att spela eller inte spela. Spel alltså.

Det finns många bra TED-talks. Här är ett som säger sig kunna förlänga ditt liv med sju minuter – eller kanske till och med tio år. Den lurade just mig att ha söta bilder på baby-kaniner över hela min skärm. Glad och ledsen-temat finns med också.

Man kanske skulle spela mer spel med sig själv?

(För övrigt ligger jag hemma och är sjuk idag. Ynkligt värre.)

Jag skulle ha kramat den speciella personen.

Det finns saker att vara glad åt också.

Jag har aldrig varit direkt rädd för att flyga. Flygångesten har kommit senaste året, i samband med all annan ångest. Ångesten över att man kan dö när man går över gatan, när man sover eller bara av vad som helst, något helt oförutsett i nästa minut.

Att kunna dö när som helst känns extra dåligt när man använder livet till något annat än man borde. Vad borde man? Vet inte, men när det ligger en känsla och pockar och pockar varje gång man blir dödsrädd, så kanske det är en aningsviskare. Jag skulle ha kramat den där speciella personen. Skulle ha sagt ”Jag älskar dig”. Det är ju det som spelar roll.

Nu har jag gjort det. Vill ändå inte dö, men känner mig tryggare vid tanken. Ni vet, det där som är oavslutat eller felavslutat, det är det som känns ångestigt. Det känns helare nu. Hela jag är helare.

Därför är tackbönen min favvo.

Jag är en av dem som sträcker mig efter min smarta telefon innan jag ens satt mig upp i sängen på morgnarna. Jag tittar igenom facebook, instagram, twitter och ett par nyhetssidor. Får lite input som gör det lättare att vakna.

Imorse vaknade jag till detta på twitter:

En liten söndagsfundering liksom.

Jag tänker att jag använder

Det är inte farligt att känna. Bara så fasligt jobbigt.

Idag har jag varit och tittat på sport. Handboll. Det har jag aldrig varit förut. Det är ju skoj att se på tv eftersom det är så snabbt och händer så mycket. Det var skoj att se i verkligheten också, men jag hade behövt lite mer hjälp med att förstå vad som hände ibland. Varför det blåstes, exakt vad man får och inte får göra. Men sammantaget en positiv upplevelse.

Jag har fortfarande lite svårt för att orka med när säker blir spännande eller engagerande. Kroppen orkar inte med något extrapåslag av adrenalin. Jag mår illa, vill gå någon annanstans, vill stänga av mig själv.

Jag undrar lite om det finns något sätt att återanpassa sig till att orka känna saker? Kanske vänja sig igen,

Att skaffa hjälp till sig själv. Piller eller pratande?

Häromveckan var jag hos en läkare. Mitt mål var att få en remiss till psykoterapeuten, som jag redan fått tid till och besökt på eget initiativ, men får jag dessutom en remiss så slipper jag betala hela avgiften själv. Det är ju inte jättebilligt, sånt där.

Att ordna en tid till en läkare var en sådan sak som jag inte orkade i somras, men efter att ha fått en aning hjälp och stöd med själva lessenheten