Igår sa jag hur det kändes.

Igår var det kulturnatt i Stockholm. Det var ett roligt sätt att umgås, vi hann med både musik och två museer.
Några ville se tekniska museet,  det var någon typ av datapels- eller tv-spelstema. Det fanns annat att titta på också. Och så var Postorkestern där och spelade tv-spelsmusik, mäktigt, vackert och häftigt.
På min brors begravning spelade kantorn tv-spelsmusik. Bror hade önskat det. Kantorn var fantastisk, tog till sig önskemålet och gjorde något väldigt bra av det. Det är ju väldigt vackra stycken ofta.
Särskilt när man är trött, som man gärna är sent på kvällen en kulturnatt, så är det ju lätt att känslor blir större än de skulle vara annars. Inget fel med det. Men de där tillfällena är det lätt att känna sig en aning ensam och önska att det gick att säga rakt ut att man saknar någon. Slippa sitta och låssas som ingenting.
Igår gjorde jag det. Lutade mig mot Linda som satt bredvid och berättade att musiken påminde om begravningen, att det framkallade känslor därifrån. Det behövdes inte så mycket mer. Man borde säga vad man tänker oftare, även när det inte är jätteglada saker. Människor omkring tål ofta mer än man tror.

Annonser

I dont like being alone. But I guess I need it.

I was in Karlskrona this weekend. It is truely a lovely town, thought this weeks weather was one of the coolest, windiest that I remember.
We did a good job, me and a couple of friends, packing a whole apartment into a car and cleaning it for someone else to move in. And I had a great time, chatting with them and eating, watching Melodifestivalen in the evening. I was happy.

Even though, I am tired today. And after resently being in Karlskrona, I also think about @eccemarco, a very wise person that I was not able to meet this time. Today, feeling exhausted on my way home, I think about what he told me about extroverts and introverts. I once again recognize myself as an introvert person.

It is not about being social or not. Both types can be very social. But it is about were you charge your energy. Is it while being by yourself or while being with others? If I feel that I am an introvert person, I should not stress myself to always be with others, I also need to listen to my needs of being alone sometimes.

Today I feel tired deep inside, a lack of energy. It is okay. But I have also learned that this feeling could predict a down-period in terms of happiness if I dont take my time to rest. Not that I don’t get happiness from being with my friends. I felt a deep joy while just sitting, being yourself, no need to be in a specific way or say something special, interesting or fun. But I do need to be alone sometimes to.

This is a buisy week. Right now I struggle to chose away things, to realize that I can not find the time or energy to do everything that seems fun. I know how I will feel if I try to do more than I should. A couple of years ago I was able to do a lot more than today. I feel like someone who has once smashed the head to a wall, it takes a lot less to feel stressed and unwell afterwards. The body is quick to tell when I am to hard on it.

Marco, I’m not as good at expressing myself in English as you are, but anyway, thank you for teaching me a whole lot about life. We should talk soon.

(Actuallt, this is not why I love talking to Marco. The wise part is, for example, the question ”Maria, does that sound true to you?”, that he asks after listening to me telling something, anything. People are full of bullshit, myself included. Thats why he first asks me, ”Maria, how are you feeling today?” and then, after listening to my nonsense, ask again: ”So, how are you really feeling today?”.

That, and the helmet-conversations. The rest of you, do you sometimes have long conversations that, while talking, you feel the need to put a mental helmet or safety belt on because it shakes your mental pictures of the world and make you feel unsafe and dissy? Well, otherwise you should try it. Its scary and cool. )

Jag har blivit en av de felfria.

”Jag är så jävla less på att alla människor ska va så förbannat normala och felfria och lyckliga hela jävla tiden. Så less på att förhålla mig till det. Orkar ni bry er om att jag inte kan andas för att panik och sånt skit har kramat ihop hela kroppen till ett litet krampknyte? Att jag inte kan stå upp? Ja, det kanske ni orkar, men vad fan spelar det för roll ändå. Det är ju inte som att det går att ändra på direkt.”

Nä, det skrev jag inte. För vad spelar det för roll? Det är ju inte som att någon kan rädda mig från det där svarta hålet ändå, liksom.

Dessutom vet jag ju att andra också har det dåligt ibland. Det bara syns inte. Och jag ska väl inte säga nåt, jag är ju en av alla dem som går och låssas att allt är bra.

Vardagshjälte.

I söndags frågade min fina vän Fredrik, på ett helt vardagligt sätt, om jag ville komma på middag på onsdagen. Jag har bott borta i massor av månader och vi har inte setts på länge, så självklart ville jag det.

Inte förrän idag slog det mig att han frågade samma sak förra året, vid precis samma tid. Jag sa ja då också, och vi åt en vardagsmysig middag hemma hos honom just det här dagen, pratade om vardagsfina saker och hade det bra.

Men det var inte förrän idag som jag själv tänkte på vilken dag det är.

Fredrik är en hjälte som kommer ihåg, till och med vet bättre än jag själv, vilken dag som var min fina lillebrors födelsedag. Vilken dag som jag kanske kan behöva lite extra stöd och någon som tittar till mig. Han ser till att vara ute i god tid och se till att jag får sällskap och mat just den här dagen. Vad gjorde man utan sådana?

Ni vet hur mycket man hinner tänka på en kvart. (Att våga prata om självmorden).

Efter att ha skjutit upp det många dagar så tog jag till slut och lyssnade på Hanna Hellquists vinterprat. Hon berättar om sommaren 2009, när hon hittade sin pappa efter att han tagit sitt liv.

Hon berättar om hur hon hittade honom, och hur hon skrek och skrek och skrek. Och om hur livet byttes i ett undantagstillstånd. Det finns mycket i det hon säger som jag känner igen, och mycket som jag inte känner igen.

Sommaren 2010 hittade jag min bror efter att han hade tagit sitt liv. Det var en fredag. Läs mer

Avslut, avsked, avtramp.

Hur man än gör så tycks tiden alltid gå i ett så konstigt tempo inför ett avslut. Man tycker att det finns massor av tid, det är många veckor kvar och ännu inte dags att fundera på avsked. Men sedan gör tiden ett jätteryck, och de där veckorna som man skulle hinna göra allting på liksom slukas upp.

IMG_20121208_213114Karlskrona igår kväll

Den här helgen var den sista i Karlskrona. Två veckor kvar att jobba, men nästa helg åker jag upp och efter det är det dags att flytta. Den senaste tiden har varit känslosam. Karlskrona har visat sig från sin bästa sida den här helgen. Det var fint av hen, det känns ju bäst när man skiljs åt att komma ihåg varandras bästa sidor. Men det gör det ju inte lättare.

De senaste veckorna har jag knappt varit hemma alls. Hunnit med att mysa i soffan med mina rumskompisar här litegrann, men mest hängt hemma hos Frank. Lagat mat, druckit glögg, kollat på fåniga youtubeklipp. Eller druckit en öl någonstans, lyssnat på musik, sett en julmarknad. Som att försöka ta igen all den tid vi inte kommer få tillsammans sen, redan i förskott.

 utflyktJulmarknad med ljusfestival

Det blir ett väldigt enkelt liv. Gå till jobbet, göra roliga saker. Sluta jobbet, gå direkt hem till någon, laga mat, hänga i en soffa till läggdags. Och sedan samma sak igen. Och igen. Det skulle inte fungera i längden. Men det är mysigt att hänga här i en mysbubbla så länge som det går.

Jag kommer att sakna att ha så nära till allt. Kunna ringa och säga ’kom över och ät med oss istället’, och sedan vara samlade på tre minuter. Slippa försöka organisera tiden för att hinna både förbi mataffären och med tåget. Slippa restiden, vart man än ska minst fyrtiofem minuter.

Och jag kommer att sakna att bo såhär, att alltid ha någon annan till hands. Kunna slöstirra på tv tillsammans, komma hem till ett hem där det händer saker, det doftar gott av matlagning och att få höra hur alla andras dag har varit.

Kökshäng.

Mest är det ju människorna som blir saknade. Alla de där som börjat betyda en hel del. Och så de där som jag fått särskilt mycket hjälp av när allt var jobbigt, som har vågat lyssna och prata om saker som är obekväma också.

Det känns som att en liten del av mig slits bort och blir kvar här. Det gör en smula ont.

Mer musik. Jag vågar jag vågar!

Igår kväll spelade jag på Musik i Blekinges jazzjam. För andra gången. Förra gången var jag bara livrädd. Det här gången var jag också rädd, men hade åtminstone tillräckligt med närvaro för att tänka lite mer på vad jag gjorde, och inte bara på att massor av människor lyssnade. Det kändes som ett framsteg.

Det var skoj i alla fall. De är så himla snälla där, allihop.

Det börjar närma sig att flytta hem till 08-området igen, och jag går igenom en slags sorgeprocess i att ta farväl av allt/alla jag tycker om. Det här sammanhanget är ett sånt. Väldigt uppmuntrande, genomsnälla människor, samtidigt som allihop är fantastiskt duktiga.